Korporativism (av senlat. corporatiʹvus, av latin coʹrporo ’göra till kropp’, ’förse med kropp’, av coʹrpus ’kropp’) är en social, ekonomisk och politisk åskådning. (Nationalencyklopedin 2015).
Korporativismen betonar individers tillhörighet till olika grupper. Dessa grupper kan bl.a vara ekonomiska, yrkesmässiga, etniska eller sociala grupper, dock kan dessa olika grupper definieras på fler sätt. Det korporativistiska synsättetutgår från att samhället och ekonomin i ett land ska organiseras i större intressegrupper (San José State University). Hallin & Mancini definierar korporativism som ”The formal integration of social groups into the political process is what is known as corporatism”(Hallin & Mancini, 2004:53). Om näringslivets olika grenar sammansluts i korporationer och om korporationerna under statens ledning får förvalta gemensamma angelägenheter, anses det liberala samhällets planlöshet kunna undvikas.
Den moderna korporativismens lärofader anses vara Adam Müller von Nitterdorf under 1800-talets början. Müller betonade individens roll i yrkeslivet och förespråkade företagens ansvar för bl.a sociala frågor och produktion. Korporativismen förkastade under 1800-talet såväl Adam Smiths frihandelsidéer som Marx klasskamp. Det senare eftersom korporativistiska tänkare framhävde samarbete och hjälpsamhet mellan de olika samhällsklasserna, snarare än kamp sinsemellan (San José State University 2015).
Det första försöket att införa korporativism på ett större plan är Mussolinis fascistiska Italien. Korporativismens förnekande av den stora massans politiska förmåga passar väl in i fascismens grundtanke om totalitärt styre. Mussolinis Italiens parlament bestod av två kammare, den ena av dem bestod av korporationerna. Korporationerna bestod i sin tur av syndikat av företag, där både arbetare och arbetsgivare var företrädda (Nationalencyklopedin 2015).
Efter andra världskriget har modifierade korporativistiska tendenser anammats i Sverige. Detta har bland andra Pia Forsberg samt PerOla Öberg skrivit om (se vidare läsning).
Inom medieforskning har begreppet använts av bland annat Hallin & Mancini i deras bok ”Comparing media systems”. Hallin & Mancini kartlägger västvärldens tre olika medie-politiska modeller. En av de tre modellerna kallas ”The democratic corporatist model”. Denna modell kännetecknas bl.a av statens starka ställning i medielandskapet, och det är just därför som Hallin & Mancini använder ordet korporativism för att beskriva modellen. Enligt Hallin & Mancini är denna modell dominerande i Skandinavien, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Belgien och Schweiz.
Källor:
Wiarda, Howard J. (1997) Corporatism and comparative politics. Armonk, New York
Hallin & Mancini (2004) Comparing media systems. Cambridge University, Cambridge
Nationalencyklopedin, korporativism. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/korporativism (hämtad 2015-09-08)
San José State University, The economic system of corporatism. http://www.sjsu.edu/faculty/watkins/corporatism.htm (hämtad 2015-09-12)
Vidare läsning: Hallin & Mancini (2004) Comparing media systems. Cambridge University, Cambridge
Wiarda, Howard J. (1997) Corporatism and comparative politics. Armonk, New York
Forsberg, Pia (2000), Nya former för institutionaliserat samarbete mellan stat, arbete och kapital? i Neergaard, Anders och Stubbergaard, Ylva (red.), Politiskt inflytande.
Öberg, PerOla (1997), Medborgarnas inflytande och särintressenas makt – Korporatism och lobbying i statsförvaltningen. Uppsala universitet, Uppsala
Öberg, PerOla (1994), Särintresse och allmänintresse: Korporatismens ansikten, Uppsala universitet (avh.), Almqvist och Wicksell International, Stockholm